forsbergforsberg

Idag, såhär lagom till lunch så tänkte jag diskutera olika sorters kroppsideal.

Många ungdomar, framförallt flickor, ser utseendet som något mycket viktigt.
Frågan jag vill behandla idag är inte om man bryr sig om sitt utseende,
utan istället hur viktigt utseendet är och hur mycket man egentligen ska bry sig om det.
Detta är en stor fråga som behandlas i dagens media hela tiden,
därför vill jag säga min åsikt i frågan.

Man pratar om skönhetsoperationer, plastikkirurgi, smink och kläder.
Flera av dessa punkter är sådana grejer som flyger omkring i huvudet på tonårstjejer.
Vissa av dessa punkter sägs av många vara viktiga för att ha ett bra socialt liv.
Men hur viktigt är det egentligen?
Ibland blir jag rent ut sagt förbannad när jag hör uttalanden om att man inte kan få vänner om man inte klär sig snyggt, att man inte kan vara populär om man inte klär sig i det senaste modet och så vidare.

Jag tycker om hårdrock och metal, det har medfört att jag klär mig lite annorlunda. Detta beror inte på att jag måste på grund av musiksmaken utan för att jag trivs såhär.


(Den här bilden är en aning oseriös och skämtsam, glöm inte det!)

Jag har flera gånger fått blickar från människor på gatan som verkar tycka att jag klär mig konstigt eller att jag verkar vara konstig.
Ett ögonblick minns jag speciellt mycket, det var på en höstmarknad för något år sedan.

Jag gick omkring bland stånden med kläder och smycken, letade efter något roligt att köpa.
Efter en stund kände jag mig iaktagen och vände lite på huvudet för att se vem det var som tittade på mig.
Det var en gammal dam och en gammal man som stod och stirrade på mig.
Jag såg på dem lite frågande och funderade lite över om det var något de ville.
Just då började tanten prata. Hon sa något i stil med:
- Johan, ser du på henne? Ser du så hon ser ut? Tänka sig att vi kan ha sådana hemska djävulsdyrkare här i Borås. Man får akta sig.
Jag blev helt paff! Jag hade verkligen inte väntat mig en sådan kommentar. Dumt nog så gick jag bara därifrån, något som jag senare ångrade. Egentligen borde jag nog bara hälsat trevligt på henne, för att visa att jag faktiskt inte var så hemsk som hon trodde.

Tyvärr så händer sånt här varje dag. Folk HAR fördomar! Men om man klär sig lite annorlunda så får man samtidigt lära sig att man faktiskt kommer att få kommentarer på sitt utseende. Människan har alltid haft svårt för det som är annorlunda. Förhoppningsvis så blir det bättre i framtiden, kanske ses inte utseendet som något lika viktigt som det gör idag. Kanske blir det mer vanligt med folk som klär sig i sin egna stil och har sitt alldeles egna utseende.
Jag hoppas verkligen det!

En annan anledning till att det här ämnet är så pass viktigt för mig att behandla är för att jag är annorlunda på andra sätt, jag är även annorlunda kroppsmässigt.

Jag har Vitiligo, som några av er kanske vet.
För er som inte vet så kanske jag borde förklara..

Vitiligo är en hudsjukdom som drabbar ungefär 1% av befolkningen.
Man kan få Vitiligo när som helst, vanligast i 20-års åldern.
Jag började se tecken på sjukdomen vid 12-års åldern.
Det är inte farligt med Vitiligo och det smittar inte andra (men kan dock föras vidare i släkten).
Min mamma hade sjukdomen i unga år men hon har sen en lång tid blivit av med det nästan helt.
(http://huden.nu/dermatologen/vitiligo/)
Jag får vita fläckar på olika ställen på min kropp.
Jag har till exempel fläckar på armbågar, i ansiktet och på knäna men även på fingrarna och på min ena fot.
Jag har inte påbörjat någon medicinsk behandling utan jag har följt mammas förslag på åtgärder som hon själv har testat och som har fungerat. Jag solar solarium på vintern och solar långsamt och försiktigt på sommaren.
Mina fläckar var till en början med mycket stora, men har allteftersom jag har använt min behandling avtagit i storlek.

Då behöver ni nu inte fråga varför jag solar på vintern. Det är faktiskt inte för att enbart motverka blekhet utan framförallt för att få mina fläckar att minska.


Vitiligo på fingertoppen och på leden där man böjer fingret.

Vitiligo på armbågen

Vitiligo på ögonlock (ser ibland ut som vit ögonskugga) samt
Vitiligo runt mun och näsa. Dessa fläckar syns inte lika tydligt som de andra,
men jag tror att det beror på att de börjar försvinna nu när jag solar även på vintern.

Det här med min Vitiligo har många gånger varit något mycket jobbigt för mig och jag har fällt många tårar på grund av sjukdomen. Nu på senare tid har jag börjat acceptera den och faktiskt till och med börjat tycka om den till en viss del. Jag brukar tänka att det faktiskt finns människor med värre besvär som tar sig igenom vardagen på ett bra sätt. Sen så känns det faktiskt bra ibland, det känns skönt att vara lite annorlunda. Jag har oftare börjat känna att jag duger som jag är. Det är mycket viktigt att utveckla ett sånt självförtroende, speciellt om man har sjukdomar eller åkommor som påverkar det yttre.

Det jag vill säga med den här texten är att det faktiskt är väldigt viktigt att ta det här med utseendet med en nypa salt. Är det verkligen så viktigt som media uttrycker det? Eller är det viktigare att fokusera på ens inre? Hur folk uppfattar en som person, är inte det som egentligen är det viktigaste?

Vad tycker du?